Spanska flugan
Spansk fluga är den smaragdgröna skalbaggen Cantharis vesicatoria eller Lytta vesicatoria som kan påträffas i de södra delarna av Europa.
Kroppen är vanligen 15-22 mm lång och 5-8 mm bred och har en stark lukt och brännande smak. Den torkade och pulveriserade skalbaggskroppen användes tidigare bl.a. som ett urindrivande läkemedel, men ansågs också vara ett synnerligen kraftfull afrodisiakum, speciellt för äldre herrar.
De tidigaste beskrivningarna av drogen är från antiken. Den nämns bl.a. av Hippokrates, Celcus och Plinius.. Den romerska kejsarinnan Livia (58 f.Kr. – 29 e.Kr.) påstås ha gett drogen i smyg till andra familjemedlemmar för att förmå dem till sexuella indiskretioner som hon senare skulle kunna använda emot dem. (Livia var ursprungligen gift med Tiberius Claudius Nero, men han skänkte henne till Octavianus – senare känd under namnet kejsar Augustus – som en del av en försoningsöverenskommelse.)
Under medeltiden föll användningen av spanskfluga i glömska, men har sedermera återupptagits. Ännu i dag lever legenden om spanskfluga som ett kraftigt afrodisiakum. I moderna folksagor har spanskfluga ibland en framträdande roll.
Skalbaggens latinska namn kommer från det grekiska ordet lytta, vilket betyder raseri, och det latinska ordet vesica, som betyder blåsa. Detta visar på de två viktigaste effekterna av spanskfluga: invärtes ger den upphov till mentalsjukdom, utvärtes till blåsbildning.
Kanske var det spansk fluga Ovidius tänkte på när han i ”Ars amatoria” (”Konsten att älska”) skrev: trolldryck bleker väl flickornas kind men gagnar ej något: sinnesförvirring därav följer och vilt raseri.
Skalbaggen lever främst på växter från familjerna Oleaceae och Caprifoliaceae (kaprifolväxter). Den kan innehålla upp till 0,5-1 % av det aktiva ämnet cantharidin. Detta ämne är svårlösligt i vatten och de flesta polära organiska lösningsmedel (t.ex. alkohol) men löser sig lätt i fetter och oljor.
En vacker cantharidin-syntes har beskrivits av W.G. Dauben i J. Am. Chem. Soc. 102, 6893 (1980).
En afrikansk variant i Zimbabwe säljs som traditionell folkmedicin ett preparat under namnet ”vuka-vuka” (”vuka” betyder ”vakna!”), vilket består av torkade skalbaggar av släktet Myalabris. Liksom i fallet spansk fluga är den aktiva komponenten cantharidin. Det starkaste preparatet, som saluförs på Harares Mbare-marknad går under beteckning ”ekorrhoppet”, möjligen därför att ekorrar i Zimbabwe anses vara mycket romantiska djur.
Giftighet
Spansk fluga måste hanteras med yttersta försiktighet. Den är synnerligen giftig vid förtäring, men kan också tas upp genom slemhinnorna och huden. Förgiftningen kallas cantharidism och består ofta i svåra gastro-intestinala störningar och njurinflammation. I allvarliga fall uppträder kollaps, ibland följt av död. För referenser om giftigheten, se litteraturförteckningen.
Förtäring av 1,6 gram pulveriserad skalbagge ledde till döden efter 26 timmar. Tio milligram rent cantharidin ledde likaledes till döden, medan ett annat offer överlevde en förgiftning efter att ha fått i sig 1,3 milligram.
Cantharidin utsöndras via njurarna och urinen, och när urinen passerar urinledaren vållar cantharidinet en svår irritation. Denna irritation leder till ökat blodflöde till organen runt urinröret, vilket kan resultera i priapism. Sannolikt är det just förmågan att framkalla priapism som lett till bruket av spansk fluga som afrodisiakum.
År 1772 preparerade den ökände markis de Sade aniskonfekt med spansk fluga och erbjöd detta till några prostituerade, vilka deltog i en pisknings-orgie. Effekten blev emellertid inte vad de Sade hade hoppats. Flickorna blev så svårt förgiftade att de Sade senare ställdes inför rätta för att ha försökt förgifta dem.
En vettigare användning av cantharidin är för avlägsnande av fingervårtor. För detta ändamål används en 0,7 % lösning i lika delar aceton och kollodium, vilken anbringas på vårtorna.